Den långa marschen

Den nya liberalismen

Jag lyssnar på Birgitta Ohlsson när hon pratar om föräldraledighet och jämställdhet. Jag mår illa.
Att vara liberal är inte bara att ha rättigheter och frihet. Det är också att ha skyldigheter. Vi måste alla fundera över vilket slags Sverige vi vill ha. Birgitta Ohlsson vill ha ett jämställt samhälle. Och då måste vi alla offra något. Man kan inte ta hand om barnen för länge då. Då blir det ojämställt. Barnen har oftast två föräldrar och då måste barnen få träffa båda föräldrarna under det första, viktigaste året. Barnet (som är mellan 0-1 år) måste se sina föräldrar ta lika mycket ansvar för hemmet och barnet. Sedan är det dags att se andra kvinnor ta ansvar för barnet. Hemmet, ja, det sköter mamman och pappan på ett jämställt sätt efter arbetstiden. Att ha skyldigheter kom Birgitta aldrig riktigt in på vad det innebär. Men jag antar att vi har skyldigheter mot arbetsmarknaden, mot jobben. Vi är skyldiga att hugga i och jobba för Sveriges skull, för bnp:ns skull. Våra skyldigheter mot familjen och barnen och hemmen - ja, det har vi inga särskilda mer än att vara så jämställda som möjligt. Statens skyldigheter mot sina medborgare...vilka är de? Ingen pratar om det. Det är medborgarna som har skyldigheter mot staten. Inte tvärtom. Vi är alla kuggar i det stora arbetet som ska leda fram till exakt jämställdhet och en så hög bnp som bara möjligt. Det är vår huvudsakliga uppgift i livet. Det är att vara liberal.

 

 

Utanförskap?

I Aftonbladet kan man i dag läsa en artikel som handlar om hur synd det är om barn till arbetslösa och till föräldrar som har fått ett nytt barn. Skribenten säger att barn ska akta sig för att födas av arbetslösa föräldrar eller föräldralediga föräldrar. Såna barn är så orättvist behandlade nämligen. Vanliga barn som har arbetande föräldrar får vistas på förskolan i 40 timmar eller mer per vecka. Men om föräldern är arbetslös eller föräldraledig - då är det slut med denna lyx! Då blir det bara 15 timmar som gäller! Många barn drabbas hårt! De hamnar i utanförskap eftersom de inte kan vara med i aktiviteter kompisarna är med på! Om mamma har ett litet syskon hemma då blir det etter värre. Att vara tillsammans med en mamma som håller på med en bäbis det är inte särskilt stimulerande. Allt detta är skandal! 1998 slutade förskolan att vara ett barnpassarställe. Förskolan tillhör nu utbildningsväsendet och ska förbereda barnen för fortsatt utbildning och sätt barnets behov i centrum. Verksamheten är inte längre till för föräldrarna och arbetsmarknaden utan för BARNEN!

 

Om man bodde i ett normalt land så skulle man ju nästan kunna tro att det var en satir man läste. Eller kanske en absurd dystopi. Eller nåt. Men så är det inte. Det är allvar. Så här kan man tycka. Ingen reagerar. Ingen läsarstorm. Ingen som tycker att nu, nu håller det nog på att gå för långt. Det är sorgligt att bo i uppochnervända världen. En värld där det är synd om barn som måste vara hemma med sina föräldrar och som antas fullkomligt längta efter kompisar att leka med i hela 40 timmar eller mer varje vecka. Vad ska man säga?

Tänk om någon, någon gång, vände på steken. Men det är nog för svårt. Jag tänker på de arbetslösa. De ska ha ersättning, åtgärder och förskoleplats. Det kostar mycket pengar. Visst, alla är värda att stöttas så att de kan reda ut sina liv (utom hemmaföräldrar - de förtjänar att svälta ut så de tar skeden i vacker hand och reder ut sina liv på det sätt någon annan har bestämt) men ibland känns det så dumt alltsammans....Tänk om någon frågade de där arbetslösa som har småbarn hur de helst ville ha det. Kunde de tänka sig att ta hand om sina barn själv mot en rimlig ersättning? Eller skulle de hellre välja åtgärderna? Undrar vad svaret skulle bli? Men den frågan får de nog aldrig. För det är ju för barnens skull. De har det ju ändå bäst i stordriften. Tillsammans med alla kompisar. Och lärarna som undervisar dem så de klarar av de högre studierna sen.

 

Den långa marschen

 Jag läser om förskolan på olika ställen för förskollärare. Jag blir beklämd. Jag förstår inte vad de vill riktigt. Arbetsförhållandena är dåliga. Barnen går långa dagar, längre än vad vuxna arbetar. Det är för få pedagoger. Någon skrev att tre personer vaktade 95 barn ute på gården. Pedagogerna är sjuka. Det är svårt med vikarier. Pedagogerna hinner inte få ut sin planeringstid. Det finns inte pedagoger så det räcker. Det måste utbildas fler. Föräldrar verkar inte vara intresserade. De är nöjda med verksamheten sägs det. Föräldrar vill ha mer timmar för sina barn i förskolan så de slipper stimulera dem när nästa barn kommer. Pedagoger tycker också att alla barn har rätt till förskola. Helst 30 timmar i veckan. Andra tycker att barnen ska hem när syskon kommer. Då blir det lite bråk. Pedagoger ska inte döma föräldrar. Alla har så olika förutsättningar. Och barnen har rätt till pedagogisk verksamhet. Allt är förvirrat. Jag tror att det alla vill egentligen är att det ska finnas fler dagis. Fler pedagoger. Men går det? Jag läser i min egen lokaltidning. Det står om en liten grannort på 10 000 invånare. 92 % av alla barn går i förskola. Gruppstorleken ligger på 17, 4 barn. Men 71 % av personalen har pedagogisk högskoleutbildning. Så det är ju jättebra. Det finns 12 förskolor där 380 barn går. På 10 000 invånare finns det 12 förskolor. 1 förskola för 833 människor. Och det räcker inte. Gruppstorlekarna är för stora. Hur många förskolor behöver det finnas i Sverige för att det ska bli gott nog? Hur många pedagoger mer behövs det för att det ska bli gott nog? Alla vill ha mer av något som inte funkar. Ingen vet hur det ska gå till. Men alla vet att det är i dagisland vi ska vandra. Vi får vandra vidare.

 

 

 

Utanför och innanför?

 

En bild som dök upp i huvudet efter en promenad förbi ett dagis. Några barn står stilla och tittar ut genom staketet. Studerar oss som går förbi. Det brukar pratas om utelåst och utanförskap om att vara med i en social gemenskap om barns rätt till förskola. Tankar om vad som är vad flimrade förbi. Vem är utanför och vem är innanför?

Apropå vabbet!

Feminism? Vad är det?

Feminism à la 2015:

1. Fler kvinnor jobbar mer.

2. Männen arbetar lika mycket i hushållet som kvinnor.

3, Männen är hemma mer med sina barn (under det första levnadsåret förstås).

4. Fler rut-arbetare behövs för att livspusslen ska gå i hop.