fredag 5 juni 2015

Den nya liberalismen

Jag lyssnar på Birgitta Ohlsson när hon pratar om föräldraledighet och jämställdhet. Jag mår illa.
Att vara liberal är inte bara att ha rättigheter och frihet. Det är också att ha skyldigheter. Vi måste alla fundera över vilket slags Sverige vi vill ha. Birgitta Ohlsson vill ha ett jämställt samhälle. Och då måste vi alla offra något. Man kan inte ta hand om barnen för länge då. Då blir det ojämställt. Barnen har oftast två föräldrar och då måste barnen få träffa båda föräldrarna under det första, viktigaste året. Barnet (som är mellan 0-1 år) måste se sina föräldrar ta lika mycket ansvar för hemmet och barnet. Sedan är det dags att se andra kvinnor ta ansvar för barnet. Hemmet, ja, det sköter mamman och pappan på ett jämställt sätt efter arbetstiden. Att ha skyldigheter kom Birgitta aldrig riktigt in på vad det innebär. Men jag antar att vi har skyldigheter mot arbetsmarknaden, mot jobben. Vi är skyldiga att hugga i och jobba för Sveriges skull, för bnp:ns skull. Våra skyldigheter mot familjen och barnen och hemmen - ja, det har vi inga särskilda mer än att vara så jämställda som möjligt. Statens skyldigheter mot sina medborgare...vilka är de? Ingen pratar om det. Det är medborgarna som har skyldigheter mot staten. Inte tvärtom. Vi är alla kuggar i det stora arbetet som ska leda fram till exakt jämställdhet och en så hög bnp som bara möjligt. Det är vår huvudsakliga uppgift i livet. Det är att vara liberal.
 

 

onsdag 13 maj 2015

Utanförskap?

I Aftonbladet kan man i dag läsa en artikel som handlar om hur synd det är om barn till arbetslösa och till föräldrar som har fått ett nytt barn. Skribenten säger att barn ska akta sig för att födas av arbetslösa föräldrar eller föräldralediga föräldrar. Såna barn är så orättvist behandlade nämligen. Vanliga barn som har arbetande föräldrar får vistas på förskolan i 40 timmar eller mer per vecka. Men om föräldern är arbetslös eller föräldraledig - då är det slut med denna lyx! Då blir det bara 15 timmar som gäller! Många barn drabbas hårt! De hamnar i utanförskap eftersom de inte kan vara med i aktiviteter kompisarna är med på! Om mamma har ett litet syskon hemma då blir det etter värre. Att vara tillsammans med en mamma som håller på med en bäbis det är inte särskilt stimulerande. Allt detta är skandal! 1998 slutade förskolan att vara ett barnpassarställe. Förskolan tillhör nu utbildningsväsendet och ska förbereda barnen för fortsatt utbildning och sätt barnets behov i centrum. Verksamheten är inte längre till för föräldrarna och arbetsmarknaden utan för BARNEN!
 
Om man bodde i ett normalt land så skulle man ju nästan kunna tro att det var en satir man läste. Eller kanske en absurd dystopi. Eller nåt. Men så är det inte. Det är allvar. Så här kan man tycka. Ingen reagerar. Ingen läsarstorm. Ingen som tycker att nu, nu håller det nog på att gå för långt. Det är sorgligt att bo i uppochnervända världen. En värld där det är synd om barn som måste vara hemma med sina föräldrar och som antas fullkomligt längta efter kompisar att leka med i hela 40 timmar eller mer varje vecka. Vad ska man säga?
Tänk om någon, någon gång, vände på steken. Men det är nog för svårt. Jag tänker på de arbetslösa. De ska ha ersättning, åtgärder och förskoleplats. Det kostar mycket pengar. Visst, alla är värda att stöttas så att de kan reda ut sina liv (utom hemmaföräldrar - de förtjänar att svälta ut så de tar skeden i vacker hand och reder ut sina liv på det sätt någon annan har bestämt) men ibland känns det så dumt alltsammans....Tänk om någon frågade de där arbetslösa som har småbarn hur de helst ville ha det. Kunde de tänka sig att ta hand om sina barn själv mot en rimlig ersättning? Eller skulle de hellre välja åtgärderna? Undrar vad svaret skulle bli? Men den frågan får de nog aldrig. För det är ju för barnens skull. De har det ju ändå bäst i stordriften. Tillsammans med alla kompisar. Och lärarna som undervisar dem så de klarar av de högre studierna sen.


 

torsdag 23 april 2015

Den långa marschen

 Jag läser om förskolan på olika ställen för förskollärare. Jag blir beklämd. Jag förstår inte vad de vill riktigt. Arbetsförhållandena är dåliga. Barnen går långa dagar, längre än vad vuxna arbetar. Det är för få pedagoger. Någon skrev att tre personer vaktade 95 barn ute på gården. Pedagogerna är sjuka. Det är svårt med vikarier. Pedagogerna hinner inte få ut sin planeringstid. Det finns inte pedagoger så det räcker. Det måste utbildas fler. Föräldrar verkar inte vara intresserade. De är nöjda med verksamheten sägs det. Föräldrar vill ha mer timmar för sina barn i förskolan så de slipper stimulera dem när nästa barn kommer. Pedagoger tycker också att alla barn har rätt till förskola. Helst 30 timmar i veckan. Andra tycker att barnen ska hem när syskon kommer. Då blir det lite bråk. Pedagoger ska inte döma föräldrar. Alla har så olika förutsättningar. Och barnen har rätt till pedagogisk verksamhet. Allt är förvirrat. Jag tror att det alla vill egentligen är att det ska finnas fler dagis. Fler pedagoger. Men går det? Jag läser i min egen lokaltidning. Det står om en liten grannort på 10 000 invånare. 92 % av alla barn går i förskola. Gruppstorleken ligger på 17, 4 barn. Men 71 % av personalen har pedagogisk högskoleutbildning. Så det är ju jättebra. Det finns 12 förskolor där 380 barn går. På 10 000 invånare finns det 12 förskolor. 1 förskola för 833 människor. Och det räcker inte. Gruppstorlekarna är för stora. Hur många förskolor behöver det finnas i Sverige för att det ska bli gott nog? Hur många pedagoger mer behövs det för att det ska bli gott nog? Alla vill ha mer av något som inte funkar. Ingen vet hur det ska gå till. Men alla vet att det är i dagisland vi ska vandra. Vi får vandra vidare.
 
 
 

tisdag 14 april 2015

Utanför och innanför?

 
En bild som dök upp i huvudet efter en promenad förbi ett dagis. Några barn står stilla och tittar ut genom staketet. Studerar oss som går förbi. Det brukar pratas om utelåst och utanförskap om att vara med i en social gemenskap om barns rätt till förskola. Tankar om vad som är vad flimrade förbi. Vem är utanför och vem är innanför?

torsdag 5 mars 2015

Feminism? Vad är det?

Feminism à la 2015:

1. Fler kvinnor jobbar mer.
2. Männen arbetar lika mycket i hushållet som kvinnor.
3, Männen är hemma mer med sina barn (under det första levnadsåret förstås).
4. Fler rut-arbetare behövs för att livspusslen ska gå i hop. 


tisdag 17 februari 2015

Barnkonventionens artikel 9

Barnkonventionen ska bli lag i Sverige. Det låter ju jättebra. Jag undrar bara om man verkligen kommer att följa konventionens artiklar. Den här till exempel, artikel 9, kommer man att låta barnens vilja råda? Skulle inte tro det.
 

måndag 9 februari 2015

Du kan bli mer lönsam lilla vän!

Folkpartiet kom igår med ett nytt, fräscht förslag för att göra våra liv mer effektiva, hjälpa oss att lägga våra livspussel ännu mer effektivt...och se till att livet löper på lite mer rationellt och smidigt. Det handlar om att det är både opraktiskt och olönsamt med sjuka barn. Föräldrarna får vabba eller vobba och det är stressigt och obehagligt för dem. Det blir störningar på arbetsplatserna och irritation bland kollegorna. Det är dessutom väldigt dyrt - 5 miljarder om året kostar vabbet.
 
Men det går att lösa detta problem! Det kryllar ju av arbetslösa och många av dem är vettiga och kapabla människor som mycket väl kan passa sjuka barn. Man kan koppla dem till förskolorna och ha folk där som är beredda att rycka ut och passa sjuka barn i hemmet så föräldrarna kan gå till sina jobb som vanligt. Detta är mycket smart - mängder av jobb kommer att skapas och löner kan betalas ut och skattepengar kan betalas tillbaka. Det enda problemet är att folk på a-kassan kommer att bli lite mer arbetslösa. Fast de kan väl alltid bli dagvårdare för alla sjuka barn? Så något riktigt problem är det ju inte.
 
Så utvecklingen kan gå framåt. Livet kan bli mer strömlinjeformat. Barnen tänker kanske någon? Vad tycker de? Sjuka barn har ju en tendens att just vara sjuka och ofta både lite ledsna och extra kinkiga. Det är då de gärna vill sitta i mammas eller pappas knä. Det är då de behöver närhet och omsorg lite extra. Fast, det är klart, varför skulle inte barnet tycka att det var helt ok med en helt okänd dagvårdare som dyker upp i hemmet? Det är ju både effektivt och smidigt. Det måste väl var och en inse?

Artikel 31

Det är mycket prat om barnkonventionen nu. Barnen i skolan utbildas i det. De får se på filmer och göra teaterspel, rita teckningar och sånt där. Jag är så fascinerad. I Sverige bryter vi mot många av barnkonventionens artiklar. Men ingen verkar se det. Ingen verkar bry sig. Eller tänker man på ett helt annat sätt. Tänker också på de små barnen. Hur vet vi vad de tycker? Vad de vill? Vad de känner? Vem ska vara deras tolkar? Tyda deras behov? Svara på deras signaler?

 
Bilden blev rätt ful och bokstäverna är lite skeva. Men det får ni ta. Någon gång när jag för mer tid kanske jag ritar om den och försöker få till det lite bättre. Men den får vara kvar tills vidare. De där två barnen som anses kapabla att förstå barnkonventionen kan få ha sitt tysta samtal där på förismattan. Ingen vet vad de tycker egentligen. Och det är som det ska för ingen lyssnar i alla fall. Och om någon skulle lyssna och tänka själv så kan man ju alltid vrida det åt ett annat håll ändå. 

måndag 2 februari 2015

Inlåst av vårdnadsbidrag!

 
 
Annika Strandhäll berättar om att vårdnadsbidraget ska slopas. Hon säger att vårdnadsbidraget en ineffektiv åtgärd och att det medför allvarliga inlåsningseffekter för väldigt många kvinnor. Åtgärd, inlåsningseffekter...Kalla, opersonliga ord. Inget om barnen...Är det inte bra att barnen slipper stress och stora barngrupper i 3 år. Det är inte så länge. Är det inte bra att barnen får vara nära sin mamma (eller pappa) och knyta an ordentligt? Få vara speciell, unik hela dagarna i 3 år innan de blir en liten kugge i en stor grupp. Inte ett ord om mammorna (papporna)... Vad vill de? Kanske är de hemma för att de faktiskt på riktigt önskar det. Inte ett ord om förskolan. Inte ett ord om de stora barngrupperna, den i hög grad sjukskrivna personalen, brist på utbildad personal, brist på vikarier...Jämställdheten (vad det nu är) går före allt. Arbeit macht frei!

söndag 1 februari 2015

Vabruari

Nu är det ju februari! I tidningar kan man läsa om hur man ska klara av vabruari. Det tipsas om att man ska dela upp vabbet - varsin dag, halva dagen var...Man kanske kan vobba? Mor- och farföräldrar (om de inte jobbar förstås) kan hjälpa till. Så här står det i min lokaltidning: 
Tycker det låter så trist - "snoriga ungar". Och att folk är hemma mer än de jobbar! Det låter så konstigt tycker jag. Om barnen blir sjuka så ofta måste det ju vara något fel. Det kan inte vara bra för barnen och det kan inte vara bra för de vuxna som måste slitas mellan sitt arbete och sina barn. Det är svårt att strunta i jobbet. Andra blir lidande. Det är svårt att strunta i sina barn också. De måste ju tas om hand när de är sjuka. Det låter som om det blir dyrt för samhället också med alla kostnader vabbet för med sig. Vikarier ska tas in i vissa branscher. Det blir ineffektivt när folk är borta stup i kvarten. Det känns inte riktigt rätt heller att barnen ska upplevas som ett besvär.Tycker inte att det är riktigt schysst av samhället att förutsätta att småbarnsföräldrar ska kunna jobba båda två. Det borde vara möjligt att för en förälder att stanna hemma de där åren när barnen blir sjuka ofta.

fredag 30 januari 2015

Välkommen lilla barn!

Ibland tänker jag på det absurda i föräldraförsäkringen. Den är jättebra i och med att den låter föräldrar vara lediga från sitt jobb för att ta hand om sitt lilla barn. Men, den har ju kommit att fungera som en bortre gräns. Man är borta från jobbet under föräldraledigheten och sen jobbar man. Inga andra tankar finns. Människors huvudsakliga identitet finns på jobbet och inte någon annanstans. När föräldradagarna är slut då är heltiden med barnet slut. Eller så får man planera in ett barn till. Det känns lite konstigt om man tänker lite närmre på det. Att från den punkt barnet kommer ut i den här världen är dagarna på heltid tillsammans med föräldrarna räknade.
 
 

torsdag 29 januari 2015

Arbete gör en fri!

S vill införa en tredje pappamånad och V motsätter sig detta. De tycker inte att det räcker. Föräldrarna måste dela lika helt enkelt och då måste man förstås ha en helt individualiserad föräldraförsäkring. V framställer det som att det är för kvinnornas skull. Så här skriver Rosanna Dinamarca i Aftonbladet i sin slutreplik till Emma Henriksson (Kd:

"Kvinnor är också sjuka i större utsträckning än män och skillnaden drar i väg efter att man fått barn. Allt detta på grund av att kvinnor förväntas och har haft huvudansvaret för hem och barn. Införande av en tredje så kallad pappamånad kommer inte att förändra detta."

"Den valfrihet som Emma Henriksson så varmt värnar är en stor ofrihet för kvinnor.På grund av de förväntningar som ställs på dem som kvinnor får många inte arbeta heltid, får inte fullt betalt för sitt arbete. Och det värsta är att om vi inte gör något aktivt politiskt utan ska vänta på att enskilda familjer, fångade i de tvingande förväntningarna, själva ska komma fram till detta, så kommer det ta cirka trettio år."
 
Ett problem är tydligen att kvinnor gärna väljer fel. Vi väljer att ta den större delen av föräldraledigheten och snålar till och med på dagarna så att föräldraledigheten ska dras ut lite och bli längre. Vi väljer själva att arbeta deltid. Detta beror inte på att vi kvinnor vet vad vi vill, vet vad som känns viktigt för oss. Det beror egentligen på att vi kvinnor är fångade i de traditionella förväntningarna och egentligen är det synd om oss.Vi får inte jobba heltid och vi måste vara hemma länge (läs drygt 1 år) med barnen. Detta gör oss ofria. Det är arbetet som gör oss fria. Inget annat.