I Aftonbladet kan man i dag läsa en artikel som handlar om hur synd det är om barn till arbetslösa och till föräldrar som har fått ett nytt barn. Skribenten säger att barn ska akta sig för att födas av arbetslösa föräldrar eller föräldralediga föräldrar. Såna barn är så orättvist behandlade nämligen. Vanliga barn som har arbetande föräldrar får vistas på förskolan i 40 timmar eller mer per vecka. Men om föräldern är arbetslös eller föräldraledig - då är det slut med denna lyx! Då blir det bara 15 timmar som gäller! Många barn drabbas hårt! De hamnar i utanförskap eftersom de inte kan vara med i aktiviteter kompisarna är med på! Om mamma har ett litet syskon hemma då blir det etter värre. Att vara tillsammans med en mamma som håller på med en bäbis det är inte särskilt stimulerande. Allt detta är skandal! 1998 slutade förskolan att vara ett barnpassarställe. Förskolan tillhör nu utbildningsväsendet och ska förbereda barnen för fortsatt utbildning och sätt barnets behov i centrum. Verksamheten är inte längre till för föräldrarna och arbetsmarknaden utan för BARNEN!
Om man bodde i ett normalt land så skulle man ju nästan kunna tro att det var en satir man läste. Eller kanske en absurd dystopi. Eller nåt. Men så är det inte. Det är allvar. Så här kan man tycka. Ingen reagerar. Ingen läsarstorm. Ingen som tycker att nu, nu håller det nog på att gå för långt. Det är sorgligt att bo i uppochnervända världen. En värld där det är synd om barn som måste vara hemma med sina föräldrar och som antas fullkomligt längta efter kompisar att leka med i hela 40 timmar eller mer varje vecka. Vad ska man säga?
Tänk om någon, någon gång, vände på steken. Men det är nog för svårt. Jag tänker på de arbetslösa. De ska ha ersättning, åtgärder och förskoleplats. Det kostar mycket pengar. Visst, alla är värda att stöttas så att de kan reda ut sina liv (utom hemmaföräldrar - de förtjänar att svälta ut så de tar skeden i vacker hand och reder ut sina liv på det sätt någon annan har bestämt) men ibland känns det så dumt alltsammans....Tänk om någon frågade de där arbetslösa som har småbarn hur de helst ville ha det. Kunde de tänka sig att ta hand om sina barn själv mot en rimlig ersättning? Eller skulle de hellre välja åtgärderna? Undrar vad svaret skulle bli? Men den frågan får de nog aldrig. För det är ju för barnens skull. De har det ju ändå bäst i stordriften. Tillsammans med alla kompisar. Och lärarna som undervisar dem så de klarar av de högre studierna sen.
